Sophie gästbloggar!
Jag fick ett mail förut om en tjej som vill gästblogga, så här kommer hennes inlägg!
Give it up for Sophie!
What is love?
Såhär i vårtider när man ser nyförälskade, lyckliga par överallt och solen strålar
så är det inte konstigt att man tänker en hel del på kärlek. För min del så finns
den i mitt liv sedan snart ett år tillbaka, något jag är väldigt lycklig över. Men
även på en solskensskimrande himmel svävar det ibland moln.
Nu menar jag inte att det är något fel med mitt förhållande, tvärtom, allt är
perfekt. Men det är tydligen det som är problemet. Enligt andra så måste det vara
något fel på mig och min älskling eftersom vi inte bråkar och för att vi ofta är
romantiska mot varandra.
Ja, synen på kärlek har verkligen ändrats över åren. Klart man är lycklig när man
inleder ett nytt förhållande, men i maggropen finns alltid rädslan för att det ska
ta slut. Varför? För att det förväntas. Några av de vackraste kärlekshistorierna
från förr handlar om hur unga människor hittar äkta kärlek. Romeo och Julia var bara
runt 15-16 år enligt Shakespeares välkända verk, precis som många andra historiska
kärlekspar. Men nu för tiden är det första som förväntas av ett förhållande mellan
två tonåringar att det ska ta slut.
Måste kärlek verkligen vara omöjlig och svår för att vara värd att kämpa för?Annars
är den tydligen inte vacker. För att kärlek ska vara äkta verkar det som att folk
förväntar sig att det ska vara bråk. Man kan inte vara nykär hela tiden för då är
det bara attraktion och inte äkta kärlek.
För min del så är kärlek inget som kan passa in i en ram, varenda kärlek är unik
precis som du och jag. Därför kan man inte heller säga att kärlek ska vara på ett
speciellt sätt för att vara äkta. Kärlek är att tillåta sig själv att släppa in en
annan människa inpå dig och ditt liv. Och oavsett hur gammal man är eller hur man
beter sig med den man älskar, så är kärlek det absolut vackraste som finns!
//Sophie
http://www.iheartfashion.blogg.se/
Elise gästbloggar!
Jag hittade ett gammalt gästbloggsinlägg från söta Elise.
Vill även du gästblogga hos mig? Maila mig i så fall din text och bloggadress till: [email protected].
Vilken känsla!
En känsla. Hur kan den vara så stark? Den tar över hela kroppen, hela tankar och hela handlingar. Den får en att känna och göra saker som känns ovanliga. Du kan gråta, skratta, vara arg eller helt enkelt vara bortom kontakt när tankarna kör racing i ditt huvud.
En känsla. Hur uppstår den egentligen? Har du gjort rätt eller fel i förra mötet med en person eller har du helt enkelt bara en känsla som bor där inom dig? Man vet inte vad man ska göra för att få en känsla att försvinna. Bra eller dålig. Det finns inget botemedel. Botemedel kan få ordet känsla att låta som en negativ sak. Är det något negativt att känna något? Är det bra att känna ilska och är det dålig att känna kärlek?
En känsla är inget negativt. Det är positivt i högsta grad.
En känsla kan vara skön och en känsla kan göra ont. Men det är ändå något positivt. Du lär dig känna dig själv och var dina gränser går innan känslan kommer till handlingen.
Inom mig har jag en känsla så stark att jag inte kan sitta still. Både positiv och negativ i mitt syfte. Kärlekskänslan. Den bästa som finns. Men vad är det negativa? Även om en kärlek kan leva starkt på avstånd, finns det en oroskänsla. Oron: Tänk om det händer den andre något? Det är en känsla man inte ska behöva ha, men ändå har precis alla den. Varför har vi den? Och vilken är er största och bästa känsla?
//http://lisessa.blogg.se/
Erik gästbloggar!
So I now present to you: Erik!
"Jag har alltid varit lite emot det där med att gästblogga, har fått
erbjudandet några gånger förut och endast tackat ja två inklusive
detta. Anledningen till att jag oftast tackar nej är för att jag inte
har en aning om vad jag ska skriva om. Vad är det som skulle kunna göra
just mig och det jag skriver intressant? Antagligen så är det mitt inte
jättebra självförtroende som spelar in i detta, ja jag har inte så bra
självförtroende även om det kanske ibland kan verka så på min egen
blogg. Men jag har lärt mig skådespelet och det är enkelt att vara en
bra skådis när man döljer sig bakom en skärm och endast använder sig av
skrivna ord. Men vet ni, jag ska avslöja en sak för er nu. Det finns
två saker det senaste året som faktiskt lyft mitt självförtroende på
riktigt, ganska mycket för att vara ärlig. Det första är min underbara
flickvän Louice, vet inte vad jag hade gjort utan henne. Det andra är
faktiskt just min blogg. Det kanske låter mesigt, men bloggen har varit
en förlängning av mig själv. Jag kan sitta och skriva på bloggen och
lämna ut mig själv totalt utan att någon vet vem man är egentligen i
alla fall, sen att man får massa beröm för det man skriver och det man
gör späder bara på ens egna "jag är bra känsla" ytterligare.
Därför är mitt råd till alla er som detta inlägg når ut till, bli ingen
såkallad "modebloggare" även om du kanske inte vill lämna ut dig själv
helt på din blogg, använd den till att förlänga dig själv. Gör det du
själv vill, följ inte trenden och gör precis som alla andra. Ha det bra
nu allihopa!
//Erik
http://theartist.blogg.se/
Trinidad gästbloggar!
Inte så konstigt att man har överviktiga/underviktiga människor i samhället. Dagens
syn på vad som är vackert/attraktivt är helt förvrängd. Vad sänder vi ut för
signaler till ungdomar osv? Vart man än vänder sig så ser man pinn smala tjejer. På
tv, internet, tidningar, reklam.. ja allt. Det förvånar mig inte att tonåringar
hårdbantar. För att passa in i ett fack ! Varför kan man inte döma folk utefter
deras insida och inte efter hur dem ser ut. Varför måste vissa personer fejka en
personlighet för att passa in ? Varför ska man passa in? Varför inte bara vara sig
själv, sen får folk älska eller hata en. Alla kan ändå inte gilla en! Vart är världen
på väg? Med all dess falskhet som gör en helt galen. Visst finns det ärliga
människor där ute. Men dem är ju nästan utrotninghotade !?
//Trinidad http://exclusive.blogg.se/
Sandra gästbloggar!
Här kommer det en ny gästbloggerska, nämligen Sandra!
Vill du också gästblogga? Maila mig i så fall ett inlägg på [email protected].
Efter att ha läst alla super bra "gästbloggs"- inlägg, så kände jag att även jag
ville göra detta. Men nu har jag fått slut på ideér´. Jag ville skriva något som
berörde alla, eller en stor del iallafall. Men så kom jag på det, jag skriver om
bloggar. För det är vad detta är en blogg eller hur? Men vad finns det att skriva om
bloggar? Jo jag kan berätta för er alla om min syn på bloggvärlden. En blogg för mig
är som en dagbok utan alla detaljer. Människor berättar om sina liv men inte hela
histrorien. Vi som verkligen älskar att läsa bloggar, (för jag antar att du är en
eftersom du läser denna? ) Vi får inte veta hälften av vad som egentligen hänt. Jag
skriver vi eftersom jag är en av de som följer många bloggar, och läser många
inlägg/dag. Men jag har inte alltid tyckt att bloggvärlden va så spännande som jag
tycker nu. Nej nej det är först nu i år som jag fått se vad det hela handlar om. Och
det kan ju bero på att bloggvärlden varit tyst tidigare. Det hela började väl redan
2007 om jag inte har helt fel? Visst hade jag sett Kenza i en tidning förr, men det
var inte för hennes blogg. nej nej det var om henne och hennes förra killes
förhållande. Men nu sist hon va med i FRIDA tidningen ( som detta jag nämnde innan
var ) så handlade det om hennes blogg. Vad jag försöker säga är att jag tycker det
är sjukt vad bloggvärlden växer. Nu kan man nästan dagligen läsa om bloggar i
tidingar som metro. Men att de som driver de stora bloggarna, riskerar att åka på
stryk. Är det så man vill leva? Sen kan ju de som har stora bloggar säga en sak, och
genast så har hon eller han flera personer med sig. Sen om detta är bra eller dåligt
det är upp till var och en. Men vad jag vill ha sagt med allt detta är att jag tycker
det är fantastiskt hur mycket blogg världen vuxit.
Är det bara jag som tycker det är fantastiskt? Det var nog allt jag hade att
säga.
//http://iknowuwantme.blogg.se/
Lotta gästbloggar!
KONSTEN ATT VARA KVINNA I ETT I-LAND.
Förr i tiden var det tydligt att kvinnan stod för hem och hushåll medan mannen stod för
maten på bordet och leveransen dit.
Idag ser det inte riktigt likadant ut.
Jag vet att det kryllar av män därute som alltid hjälper till hemma och delar ansvaret med barnen, jag har bara inte personligen träffat på så många än... :o)
I min värld är livet som kvinna mer än bara torka golv, föda barn och ta hand om dem.
Inte nog med att media idag gärna letar fel i HUR du är som mamma,
(" Dagens curling mammor" " Latte mammorna" etc), du ska vara framgångsrik, ta vara
på din kropp o helst vara påläst i hur du ger din man njutning !
Nåde dig om du klär dig i mys-byxor och sunkiga kläder....
Då undrar genast alla varför alla dessa morsor blir så gråa o trista när de får barn.
Och din man...
Han vill gärna avstå från att städa och diska, det är ju trots allt lite kvinnans grej.
Han skruvar ju trots allt upp en bokhylla en gång var tredje år, som är mannens grej.
Att även du jobbar heltid och sen rusar hem från jobb för att börja ditt "andra jobb" är ingen som riktigt reagerar över.
Det är ju sport på tv och bilen måste tvättas idag, igen!
Och nej han har INGEN ANING varför hans kläder ligger överallt idag igen.
Men det är ingen fara, han tar bort det SEN.
Efter en hel dags arbetande, hemma och på jobb, är det dags...
Ni lägger er, du helt slut, han leende.
Handen kommer...och förväntningen är där.
Du ska ju vara fru också.
Dvs kåt glad och tacksam!
Att vara kvinna idag är inte ett arbete, det är en infödd livstil.
Och vill du inte vara med i leken längre är det bara att se till att du blir jävligt framgångsrik så du utan problem kan klara dig ensam eller kräv av din man att han betalar för en städerska.
Säger som min svägerska...
Jag säger upp mig!
Lise-lotte ( Lotta )
Sara gästbloggar!
Jag fick det här inlägget av söta Sara, ännu en tjej med en otroligt bra text. Och det är klart att jag måste publicera den! Som jag har sagt förut, jag är så grymt imponerad att ni alla är otroligt duktiga på att skriva!
Är du intresserad av att gästblogga? Maila mig ett inlägg på [email protected] så publicerar jag det.
Jag har under dom senaste dagarna ängat lite mera tid än vanligt åt att titta på och
läsa om barn som har det svårt. Barn som i fattiga länder lever i förhållanden som
vi i Sverige aldrig ens kunnat drömma om. Vi klagar när det är för varmt, vi klagar
när det är för kallt, vi klagar på maten som står på bordet och vi klagar på att vi
inte har råd att köpa det allra senaste. Vi behöver inte ha alla materiella saker
som vi suktar efter hela tiden. Vi har en familj och vi har tak över huvudet. Det
borde räcka.
Därför blir jag så förundrad över hur föräldrar i Sverige beter sig. Hur lätt ni
släpper iväg era barn för att ett problem rubbar tillvaron för en stund.
Jag har en bekant som nyligen berättat för sina föräldrar att hon är lesbisk. Utan
att ens blinka sa dom åt henne att hon skulle sluta upp med att hitta på sådana
dumheter och att det här bara var en fas, eller ett sätt att göra revolt. Hon fick
flytta en vecka senare för att hon fortfarande stod fast vid sitt ord.
Jag kan inte för allt i världen förstå hur en mamma eller en pappa kan slänga ut
sitt barn pga deras läggning. Eller nej, jag ändrar jag mig. Jag kan inte förstå hur
en mamma eller en pappa kan slänga ut sitt barn. Punkt. Inte pga utav någon läggning
eller något annat, överhuvudtaget. Att slänga ut ett barn som man själv skapat, och
själv välkomnat till världen, det är för mig den svåraste uppgift att försöka
förstå.
När vi gifter oss så talar vi om för varandra att vi ska älska varandra i nöd och
lust, att vi ska stötta och finnas för varandra i framgång såväl som motgång. Men
vad är det egentligen som garanterar ett barn en lugn och säker uppväxt? Vem som
helst i dagens samhälle kan skaffa barn, och vem som helst kan göra sig av med sitt
barn. Var finns löftet "tills döden skiljer oss åt" när ett barn föds? Att skapa ett
barn, att föda ett barn i världen, måste nog vara en utav den största och mäktigaste
upplevelsen vi kvinnor kan vara med om. Att med helt egna händer få forma sitt barn
till en empatisk individ som kan behandla människor väl, det kan nog vara den
svåraste uppgiften som finns, men även den bästa. Att se sitt barn föda framgång,
och med åren bara bli visare och duktigare, det måste vara den största glädjen som
finns. Därför är det för mig omöjligt att acceptera människor som skjuter bort sina
barn.
Svart, vitt, tjock, smal, lång, kort, homosexuell eller inte, så ska man finnas där
för sitt barn. Självklart så finns det saker som kan hända som föräldrar inte kan rå
över. Droger, alkohol och andra beroendeframkallande medel kan självklart förekomma
även fast uppväxten för ett barn varit relativt bra. Men att kasta ut sina barn för
att dom ställt till med problem är som att slå på någon som ligger. Man kan med
hjälp utav behandling utanför hemmet stötta och hjälpa sitt barn i den mån man kan,
även fast man för ett tag måste lämna iväg han/hon.
Jag har själv haft en uppväxt jag inte önskar någon annan. Men mina föräldrar finns
där för mig nu, även fast vi under våra år tillsammans ibland har fått gå skilda
vägar för att kunna gå vidare. Allting som hänt under min uppväxt har jag gjort mig
till den jag är idag, och jag är stolt över den jag är. Jag har hanterat en mamma
med alkoholproblem i över 8 år, jag har varit med om skilsmässor, bråk och saker jag
inte önskar min värsta fiende. Men trots allt detta, är jag en framgångsrik tjej som
står på egna ben, 72 mil ifrån mina föräldrar, i en ny stad med ett nytt jobb. Så
till alla er därute som känner att era föräldrar inte finns för er som dom borde -
SÄTT NER FOTEN. Föräldrar är föräldrar, men bara för att dom är äldre behöver det
inte betyda att dom vet bättre. Ibland måste man tala om för sina föräldrar vad dom
gör fel. Dom kanske har haft samma uppväxt själva, och inte vet vad som är rätt
eller fel. Man kan inte tassa runt på tå för att inte göra sina föräldrar illa. Dom
föräldrar som inte tål att sitt barn ibland tar en annan väg än den dom redan innan
din födsel valt åt dig, dom borde tänka lite längre än vad näsan räcker.
Jag vill att alla föräldrar därute verkligen ska finnas för sina barn i framgång och
i motgång. Inte bara i framgång och när det passar.
Ni formar era barn från den första sekund dom ser jordens ljus. Och det slutar inte
bara för att barnen blir äldre. Barn lär sig inte utav era ord. Dom lär sig utav era
handlingar.
//
http://saralinneasikstrom.blogg.se/
Alexandra gästbloggar!
Jag kan besvara hennes fråga här uppe i stället för i kommentarerna. Jag tror att man får Déjá vú av sanndrömmar. Alltså att man drömmer en dröm, sedan upplever man det och då känner man såklart igen sin dröm man hade. Man kan exakt på orden vad den andre kommer att säga osv. Jag har själv upplevt det massor av gånger.
Har du levt tidigare?
Någonting jag grubblar på ganska ofta är om jag har levt mitt liv tidigare. Ok, jag kanske ska börja med att säga- jag inte är en psykopat eller någon förvirrad människa. Eller jo, förvirrad är jag ibland men jag är absolut inte dum i huvudet, tvärt om. Jag har ett bra intellekt. Hur som helst. Tillbaka till ämnet.
Ni vet alla dessa gånger ni får déjà vù. Det känns som om att det här har jag varit med om tidigare. Varför får man denna lustiga känsla? Forskare har en teori om detta fenomen som påstår att det har med att minnet lurar hjärnan, men tänk om det inte är så. Tänk om du verkligen har levt ditt liv tidigare! Hinduer tror på reinkarnation, dvs. att du föds om för att kunna göra så mycket som möjligt av ditt liv. För att kunna leva det där ultimata livet. Kan det vara så? Är det därför vi får den lustiga känslan déjà vù?
Ni måste ju hålla med mig om att man verkligen är tvärsäker på att jo, visst har jag gjort precis detta en gång tidigare, men så slår det dig att det går ju inte.
Varför ska människan vara så himla trångsynt?
Jag själv tror givetvis på forskningen rent allmänt, jag går NV-programmet på gymnasiet och ska nu börja mitt andra år, men det betyder ju inte att jag INTE får tänka irrationella tankar. Exempelvis att jag har levt tidigare. Förresten, det är ganska festligt. Ingen kan ju säga emot mig eftersom att ingen vet vad som verkligen händer efter döden. Man kan ju bara själv filosofera kring det, eller förlita sig på en religion.
Seriöst people. Jag kan väl ändå inte vara den enda som filosoferar kring detta? Det måste finnas någon därute som delar mina tankar. Vad tror ni egentligen, varför får man déjà vù? Försök att sudda bort all fakta som kommer ifrån vetenskapen och försök själv att bilda dig en uppfattning.
//
http://cleopatravii.blogg.se/
Lotta gästbloggar!
Subbor , Bitchar och Härliga Kvinnor
Ja vi Kvinnor har ju ganska många smeknamn, tyvärr oftast negativa och
mest använda av ANDRA KVINNOR.
Varför är det så?
Vi tjejer gör allt annat än håller ihop av någon märklig orsak.
Rivalitet och osäkerhet är det första jag tänker på.
De båda har med män att göra.
Kvinnor rasar på den andra KVINNAN om mannen har en affär.
Kvinnor prasslar med gifta män, bara för att vara BÄTTRE än frun.
Kvinnor opererar större bröst för att behaga vissa män, för att sen ta bort dem om den nästa säger att det var för stort. (se ex Natasha, en av många).
När det gäller skönhet pratar jag inte om män.
Män kan ha DET när du lärt känna individen, men är sällan så snygga så man trillar av stolen.
Det kan däremot en tjej vara.
Så där att man bara WAOW viken utstrålning, vilka ögon ,
Vilka snygga ben!
Detta skapar ofta rivalitet bland andra kvinnor.
Vilket i sin tur resulterar i skitsnack.
-"Hon är värsta subban"
-"Vilken Hora" -"Är garanterat ingen bra vän" etc.
Men en tjej, säker på sig själv ,säger istället som det är.
"Kolla tjejen, vad hon stålar !".
"Tänk om jag kunde ha hennes former!"
"Önskar jag hade lite av hennes ambitioner & Drivkraft"
Kanske hon till o med går fram och ger en ärligt menad komplimang!
Ödmjukhet är ingrediensen vissa av oss saknar eller kanske får mer av
på "äldre" dagar.
Andra har egenskapen i överflöd och är ofta älskad av alla.
Hur som helst är det underbart att se när en kvinna stöder en annan.
Kanske visar sin faktiska beundran eller bara ställer frågan om hon ska ha
Skjuts Istället för att gå ensam i mörkret.
Kan inte vi kvinnor vara lite mer "sex and the city."
Dela livet med våra lojala vänner och låta männen vara våra väninnor.
Alla håller ju inte med mig såklart, men i min värld skulle livet bli lite enklare.
Kramar
Lise-Lotte
Elise gästbloggar!
Här kommer min tredje gästbloggerska! Jag måste säga att jag tycker det är roligt att så många vill gästblogga och jag är så förundrad över att ni alla skriver så bra! Det kanske bor en författare i er alla..? =) Fortsätt att skicka in inlägg till mig! Här kommer i alla fall Elise, och som ni ser så skriver även hon otroligt bra och tänkvärt.
Vem är vi?
Jag är jag och du är du. Men vem är alla andra?
Som människa, ungdom, flickvän, dotter, syster, släkting och den där skrivande medieeleven, kan jag säga att ingen ska få ändra på dig som person. Ibland när jag går på stan kan jag önska att jag vore som hon i de röda skorna eller varför inte hon i de riktigt stora märkesbrillorna. Det kanske rent ut sagt är dig jag vill vara som. Men egentligen är jag unik på mitt eget sätt. Det finns säkert människor där ute som vill vara som jag. Det är bara till att tänka i andras banor så förstår man att alla är unika och speciella på sitt sätt precis som jag är på mitt.
Mina tre år på högstadiet var inte som alla andras. Jag var inte mig själv. Jag lät mig dras med av grupptrycker och om det fanns en person i rummet som ogillade en viss akt man gjorde, fick den en att vända känslan mot en själv och undra vad det var för fel man gjorde. Inte ens mitt gymnasieval fick folk att lyfta på mungiporna och önska mig lycka till. Bara genom att ha fått komma in på rätt linje var som att skicka dem en hälsning och säga "Jag har klarat det första steget. Det är många steg kvar till framgång och inte ens ni ska kunna hindra mig från att ta de stegen ut i livet."
Inte förrän jag började på mitt underbara program kunde jag känna mig som den Elise som jag letat djupt efter i mina tankar. Det var lite läskigt i början, då man visste att nu skulle man klara sig själv och inte bli styrd av någon annan. Men vilken befrielse det var! Och jag kände inte den minsta rädsla av att få någons tankar emot mig. Jag var bara överlycklig över att få alla positiva människor runt om mig att verkligen gilla mig. Vilken känsla. Detta var den riktiga Elise som plötsligt dök upp ur tankarna som jag så länge letat efter och folk gillade det.
Idag ska ingen få ändra på mig på det sättet som jag inte gillar, varken insidan eller utsidan.
Jag hade gärna bytt ut mitt korta bruna hår till det längre och mörkare med en gyllenbrun hy, men nu är jag som jag är. Med mina brungröna ögon fortsätter jag mitt liv med min ljusa hy och lever livet precis som det är ämnat att vara.
//
http://lisessa.blogg.se/
Trinidad gästbloggar!
På Kairos trafikerade gator har beväpnade medlemmar i den lokala hundpatrullen på
kvällarna fullt upp med att skjuta tillfälligt utvalda hundar. Problemet är att de
inte alltid är goda skyttar. Många sårade, gnyende hundar kastas upp på deras
lastbils flak och blöder där långsamt ihjäl. Andra släpar sig vidare i mörkret -
utelämnade till ett smärtfullt öde. Skjutning, hängning, avlivning med ström eller
drunkning är några av metoderna som länder, särskilt länder som härjas av krig,
hungersnöd eller politiskt kaos, använder för att kontrollera beståndet av herrelösa
hundar. Dessa barbariska metoder är dock både meningslösa och olämpliga för syftet,
att minska antalet herrelösa hundar. Enbart i Kairo räknar man med att 90 % av
stadens 1,5 miljoner hundar är herrelösa. Med din hjälp kan vi stoppa den brutala
avlivningen av herrelösa hundar. WSPA har redan skaffat mobila djurkliniker, som har
utrustning och medicin så att även hundar utanför staden kan få den hjälp de
behöver. Vi ser samtidigt till att upplysa och undervisa både regeringar och lokala
hundägare kring praktiska kontrollmetoder som sterilisering och registrering.
En liten donation till WSPA , kan förändra så många djurs liv.
//
www.exclusive.blogg.se
Lotta gästbloggar!
MITT LIV, EN DEL AV NÅGON ANNANS.
Jag vet inte om ni brukar tänka på det.
Att ert liv faktiskt är en del av någon annans.
Du kanske är någons mamma, någons närmsta vän, någons fru eller
Någons ovän.
Positiv eller Negativ relation, ni är på ngt sätt involverade i varandras liv.
Det du gör idag påverkar någon annan i morgon, ganska enkelt eller hur?
Men när man tänker på det, ett steg djupare, så är det faktiskt allt annat än enkelt.
Det är, tycker jag, något riktigt MÄKTIGT.
Just därför kanske varje människa borde tänka mer på vad de säger, gör
Och hur de behandlar andra.
En fin gest kan förgylla den enas dag, medan ett slag kan krossa en annans.
Ringer du din mamma så ofta som du borde för att berätta hur mkt hon betyder för dig?
Har du tagit till den där vita lögnen för att du INTE ORKADE hjälpa din vän?
Kanske du inte skulle spendera så mkt pengar, vilket gör att någon av er i hemmet måste jobba mer?
Grälar du o din sambo mer än normalt? Kanske barnen skulle må bättre av att ni separerade. Men ni håller ut för att det passar ER bättre.
Du kanske till och med har gjort någon riktigt illa förr som än idag har djupa sår, som i sin tur påverkar personerna i deras liv.
Eller kanske ngn gjort så mot dig? Påverkar det isf ditt liv idag?
Alla gör vi något som påverkar någon annan, på gott eller ont.
Frågan är bara NÄR det är dags att ställa oss frågan .
"Drabbar min egoism någon annan"?
Kanske det rent av är så att du tillhör dem som ställer andra i första rummet,
Vilket påverkar DIG istället.
Då är det de i din närvaro som helt plötsligt påverkar en del av dig....
Vems liv påverkar du?
Kramar
Lise-Lotte
