I vanliga fall tänker jag  att "Jaja det är så här det är" och accepterar att jag har ett skadat ben och försöker göra det bästa av situationen, men just idag känner jag mig rätt frustrerad.
Robert och svärmor är på Gesundaberget och åker skidor och Roberts syster och bonuspappa är på väg till Mora för att hämta nummerlappar, lämna in skidor och gå runt att kika lite i mässtältet.
Och jag? Jag sitter som vanligt i soffan med en kudde som stöd under knät.
Där. Jag. Sitter. Var. Eviga. Dag.

Jag kommer inte, precis som förra året när jag hade magsjuka och så lägligt började kräkas lagom till att åka och ta emot Roberts syster i mål, kunna stå i mål för att ta emot Roberts syster och bonuspappa. Dels för att jag tar upp ett helt baksäte för att kunna frakta runt mig och dels för att jag orkar helt enkelt inte. Sedan skadan orkar jag nästintill ingenting, misstänker att det beror på att kroppen lägger krut på att läka sig själv. Sedan beror även på att jag är beordrad att vara stilla så mycket som möjligt för att knät ska läka utan att jag får komplikationer senare. Jag är livrädd att jag ska anstränga eller göra något som ställer till det med funktionaliteten i knät senare.

Dagens gnäll inlägg gjort.
- Over and out -