Jag har fått någon förfrågan om vad som hände med min blogg, så är kommer storyn:

Då när min blogg var något större än vad den är idag (600-1200 unika läsare per dag, mot dagens150-200 unika) så höll jag precis på att starta min alldeles egna frisörsalong och jag kände att det blev en otrolig press att bygga upp den samtidigt som jag skulle uppdatera bloggen med intressant inlägg samt svara på flera hundra kommentarer per dag.
Det blev helt enkelt för mycket.
Jag orkade/hade inte tid inte med att svara på alla kommentarer, och så fick jag sjukt dåligt samvete för att jag inte svarade eftersom ni som kommenterade trots allt la ned er tid på att skriva en kommentar. Jag mådde helt enkelt dåligt av det.
Bloggen fick komma i andra hand eftersom salongen var och är mitt liv. Hairdesign by Magenta, salongen är helt enkelt mitt andra hem, mitt andra jag.

Så här i efterhand tycker jag att det är synd att jag inte orkade med bloggen eftersom det var just då, mitt upp i alltihop, som den blev som roligast att driva.
Jag fick underbara kommentarer att ni älskade bloggen, blev inspirerade, mådde bra av att läsa den, vilket lyfte mig något otroligt! Det blev inte sämre av att jag började få inbjudningar till olika bloggevent.

Så tja, det är väl så det är helt enkelt.
Nu skulle jag jättegärna vilja bygga upp min blogg igen, för samtidigt som jag mådde dåligt av att inte ha tiden/orken att svara på kommentarer (vilket jag har nu) så mådde jag väldigt bra av alla underbara läsare, och jag hade väldigt roligt!.

Den här låten är helt fantastik och den berör mig djupt.

Jag måste dela med mig av ett inlägg min kusin och bästa vän skrev till mig på sin blogg, jag fick tårar i ögonen!
Visst är det underbart att ha vackra människor i sin närhet?
Jag blir så otroligt glad av inlägget och jag älska dig med gumman =)

Jag träffade en gammal kompis när jag och hjärtat var och handlade mat, det var hur roligt som helst att träffa honom. Men jag måste erkänna att jag tycker det är så himla tråkigt att jag har tappat kontakten med båda mina killkompisar som jag umgicks så himla mycket, och mina gamla tjejkompisar som jag saknar väldigt mycket.

Jag känner mig i alla fall himla glad nu efter att jag träffade på honom =)

Har du någon gammal vän som du saknar?

Åh så jag längtar tills jag ser ut så här igen =/
Tills jag får tillbaka min normala hud, min normala hårfärg och i med mitt löshår.

Längtar...

Vet ni?
Jag blir så vansinnigt less på "vänner".
Vad har ingen aning vad jag gör för fel för att de ska sluta höra av sig, berätta vad som händer i deras liv osv, att det alltid bara är jag som hör av mig för att behålla kontakten.
Jag har haft underbara vänner i mitt liv, men någonstans på vägen har de slutat höra av sig trots att vi har varit så tighta, och jag har inte orkat fortsätta hålla kontakten när det bara är jag som fortsätter att höra av mig.
Det är som att jag inte finns i deras liv längre, som att jag inte längre räknas.
Det är inte så kul att få höta stora, roliga och omvälvande saker som har hönt i deras liv, av någon annan. För de har inte bemödigat sig att berätta för mig.
Jag verkar vara en vän att förbruka för att sedan kasta bort.
Är det kanske så att  jag helt enkelt inte betyder tillräckligt för dem för att de ska hålla kvar kontaken?

Jag tror jag ska ge upp det här med vänner (med få undantag som även håller fast vid mig, inte bara jag som håller kontakten) och hålla mig till min underbara familj.

Nej jag är inte ledsen, bara uppgiven.

Nu tänker jag bara skriva ett enda inlägg till sen tänker jag släppa det.

Jag tror inte ni som tävlar förstår hur mycket av mina egna pengar, som jag egentligen inte alls har, som jag lägger ned på porto och frakt till er vinnare för att kunna glädja er eftersom jag har förmånen att ha ett samarbete med lite olika företag.
Tex så har jag satt shoppingförbud på mig själv eftersom jag inte vet hur det kommer bli i höst, om jag kommer kunna dra in tillräckligt med pengar för att kunna ta ut lön, vilket jag inte har kunnat hittills, men jag lägger pengar på frakt till er som jag egentligen skulle ha sparat. Förstår ni då vilken glädje jag känner i att få dela med mig till er?

Jag har valt att få produkterna hemskickade till mig, just för att jag ska veta att grejerna blir skickade till er, vilket betyder att jag måste stå för frakten själv. Men just denna gång felade Postens system och jag måste säga att jag blir ledsen av att få höra att jag behandlar folk illa och att de hoppas att jag inte behandlar alla vinnare lika illa osv. Jag tappade helt enkelt lusten att fortsätta ha tävlingar, men samtidigt kan jag inte låta en enda människans galla förstöra för så många andra som har chansen att vinna otroligt fina priser.
Hur många gånger tror ni inte jag har suttit och tittat på alla fina grejer och önskat att jag kunde få dem? Men de är menade till er, alltså tävlar jag ut dem. Så simpelt är det.
Enda anledningen till att jag har tävlingar är för att ni ska få chansen att få vinna fina priser, jag tjänar inte en spänn på det, så för min egen del skulle jag kunna lägga av med dem helt.

Jag jobbar heltid med min frisörsalong, vilket inte lämnar så mycket tid till bloggen, men ändå tar jag mig den tiden att hitta sponsorer för er skull, är det inget som är bra? Blir ni inte glada av det? Kan jag lika gärna lägga ned mitt bloggarbete?

Så. Det känns skönt att få rensa ut lite.
Modell: Jag
Fotograf: Ivan Da Silva
Retusch: Martina MG Design

Right now I´m feeling a bit low...

Herregud så jag skulle behöva det där Sex and The City tjejgänget just nu, med middag ute på restaurang, lite vin/öl, skvaller, omtanke och sedan som en topping, utgång och få dansa loss lite.
Where are you when I need you?

Jag hade kunnat skriva vääärsta deppinlägget om vad det är jag går och funderar på, men let´s face it, så personlig vill jag inte bli i min blogg så det är bara att bita ihop...

Jag blir ledsen när jag läser om mobbningen och härskheten som pågår på bloggar och på andra ställen på nätet. Jag har ingen förståelse alls för varför man ska vara elaka mot andra människa, försöka trycka ned dem och få dem att må dåligt. Varför inte försöka glädja andra, få dem att växa med att ge dem en söt kommentar istället? Det kan förgylla hela dagen för någon. Jag anser att det man skriver på nätet ska man även kunna stå för, och ska kunna säga till personen ansikte mot ansikte, men många som är elaka och hatiska väljer att vara anonym, vilket jag anser är oerhört fegt.
Gillar ni inte det ni läser, klicka då vidare. Eller kliar det så i kroppen på er att spy ur er all galla som samlas i ert uppretade sinne?

Jag har varit förunderligt förskonad från elaka kommentarer, visst har jag fått någon, men det är inget jag fäster mig vid utan jag raderar dem på en gång. Men många andra får elaka kommentarer hur många gånger som helst om dagen, och det knäcker dem.
Ni som vet med er att ni beter er så på nätet, tycker ni att det är roligt att få en annan människa att må dåligt, att tvivla på sig själv? Är ni stolta över er själva?

Jag säger: Mer kärlek till varandra! =)
Det här är något jag funderar på varje dag, och jag har noll förstålese för det.

Vad tycker alla ni andra? Vad har ni för åsikter? Är det okej att vara elak på nätet, att det inte är "på riktigt"?

(Jag misstänker att jag kommer att få elaka kommentarer efter det här, men då får det vara så.)

Någon ville att jag skulle skriva ett inlägg över vad som är min största rädsla, och hur jag gör för att förhindra att den blir verklighet.

Min största rädsla, förutom att det ska hända mina nära och kära något, är att jag ska misslyckas med min salong. Det är en stor rädsla som gnager i mig dag som natt, mycket tankar kretsar om vad som händer när jag inte längre får starta eget bidrag, om jag kommer att klara salongen då, om jag kommer att kunna jobba ihop en lön. Tänk om det går så dåligt så att stackars älsklingen måste lägga ut alla sina pengar för att få oss går runt om inte jag kan räcka till.  Tänk om inte hans pengar heller räcker till och vi måste gå ifrån hus och hem?

Först och främst:
Jag skulle aldrig låta det gå så långt att vi måste gå ifrån hus och hem, jag skulle sälja bort det innan det gick så långt och så får jag i så fall ta det misslyckandet.
Dessutom så ska det börja två underbara personer till i min salong, och jag tror verkligen fullt och fast, ja stenhårt, på att vi kommer hjälpa varandra att dra kunder och att det kommer gå sjukt bra. 
Dessutom har jag så otroligt mycket iniativförmåga, fantasi och ideér vad det gäller min salong. Ideér som jag är förvånad över att ingen annan i Mora reda har gjort. Men tyvärr det nog så att de är fast i sin gamla vanliga lunk och vill inte/vågar inte vara annorlunda/orkar inte lägga lite energi på att göra något roligt.
Jag har berättat lite ideér för mina kunder och de blir helt lyriska och tycker att det är helt fantastiskt att det äntligen har kommit någon som vågar vara lite annorlunda och som vågar stå för det.
Jag hade bland annat en kund igår som själv är egenföretagare och som var unik i sitt slag när hon öppnade, nämligen grundaren till Mora Järn och Bygg. När hon och hennes man skulle öppna deras affär blev de i stort sett utskrattade och folk tyckte att de var smått dum i huvudet, för det kunde väl aldrig gå? Men tänka dig, det är ganska så stort numera, och det går bra =)
Nu har jag aldrig blivit utskrattad utan snarare uppmuntrad, men jag hoppas ändå att ni förstår hur jag menar? =)

Jag vill inte ha en dussinsalong som vem som helst kan öppna, nej min är och ska vara unik.

Blä jag mår pyton.. =(
Halvfeber, ont i halsen, yr i huvudet, konstig i kroppen.. Nice..

Något har känts fel hela dagen och helt plötsligt känns precis allt fel.

I feel a cold inside, and it´s spreading...

Nu när jag skrivit av mig (läs beklagat mig) lite så känner jag mig tom inuti och det känns mycket bättre.

Tack era sötnosar! <3

Och nu tänker jag gå och sova, mitt huvud dundrar, mina kinder hettar av febern och jag vill bara lägga mig i min säng och gona ned mig. Sov så gott.
Jag bjussar på en oerhört ful och osminkad bild på mig, enjoy.

Jag är aldrig så här öppen i bloggen, men just nu känner jag att jag behöver det. Vem vet? Detta kanske är första och sista gången?
Ni får ursäkta att det blev så naket och djupt, men klicka vidare om ni inte vill läsa.

Jag borde egentligen inte skriva detta här, men någonstans känner jag att jag måste visa att jag har känslorna på insidan och inte gömd djup inuti mig. Just nu känner jag mig oerhört vek och känslig och har kännt så i över en vecka nu, jag vet inte om det är febern som gör mig extra känslig eller om det helt enkelt har blivit för mycket. Jag känner mig rätt och slätt ensam, övergiven, utknuffad och negligerad. Jag känner att jag inte har någon som står mig nära förutom min familj och sambo, ingen som är intresserad av att umgås med mig förutom dem, ingen som bjuder in mig, utan mer stänger mig ute. Jag blev oerhört ledsen för någon vecka sedan när jag skickade iväg ett sms och fick nästan som ett slag i ansiktet tillbaka: Nej, du är inte välkommen i vår krets. (det stod inte så, men svaret jag fick gjorde att jag kände det så) Ännu mer ledsen blev jag idag, ytterligare ett slag i ansiktet: Du är inte en del av min värld. (samma här, det stod inte så men det kändes så)
Jag kan inte med ord beskriva vad vad det är som pågår i min själ just nu, men jag känner igen tecknena på att jag inte mår så bra, klump i halsen, domningar, oroligheten & svagheten i magen och kyla i armarna och händerna.
Jessica, min underbara kusin fick ta hela lasset med att försöka trösta mig och fick mig nästan att börja gråta med alla fina ord hon sa, men någonstans känns det ändå inte tillräckligt. Kylan i själen är ändå kvar och jag vet inte hur jag ska värma upp isklumpen som sitter i halsen.

Nu rinner orden ut i sanden, har inte mer att skriva för försöka beskriva mina känslor.. Kanske har jag lagt mina känslor lite väl öppet, men ibland måste man för att få lite ro i själen.

Mamma, syster bli inte oroliga, det är bara en tillfällig svacka..

Nu sötnosar måste jag gå och sova, min hals värker och huvudet spränger så jag tror det kan vara en god idé med sömn, eller vad tror ni? =) Era kommentarer får jag svara på i morgon. <3

Jag måste bara få fråga:
Brinner ni så att det värker i själ och hjärtat för att få göra något? Som jag tex, jag känner att det nästan värker i hela kroppen, själen och hjärtat efter att tex få skriva en barnbok men eftersom jag inte kan skriva, rita eller har fantasi nog så är det uteslutet. Det finns så mycket som jag brinner efter att få göra, tex: Lära mig franska, öppna en butik, utvidga mitt redan existerande företag och som sagt skriva en barnbok m. massa mera. Fråga mig inte varför jag brinner för just dessa saker, jag bara gör det. Jag har en drivkraft i mig som många nog skulle bli förvånade om de visste om. Det är faktiskt ytterst få (om någon?) som vet om att jag känner så här.

Är jag det bara jag som brinner?

Nu kanske jag blev lite för djup för er, men vadå? Man måste få visa alla sina sidor =)