Jag tänkte jag skulle visa bilder på våra sötnosar som växer i en rasande fart:



Misse nr 1



Misse nr 1 & 2



Misse nr 1 & 4.



Nummer 2.



Nummer 3.



Mammakatt med bebisar. Kolla in hennes perser ögon!



Mammakatt & nummer 1 och 4.


Mammakatt måtte ha grädde i tuttarna för de börjar bli riktigt tjocka och härliga =)
1an har öppnat ögonen helt men alla utom 2an (som inte börjat öppna dem alls ännu) har öppnat dem delvis.
De blir tuffsigare för varje dag så det ser ut som att de blir semilånghåriga precis som mamma sin (hoppas!). Robert började prata om vi eventuellt skulle behålla en misseunge och såklart började ju jag också tänka så då fast vi från början sagt att vi inte skulle ha några fler haha.
Men hur kan man stå emot?

Om ni är intresserade av en kattunge så får ni gärna skriva en kommentar =)
De kommer vara klara för leverans i början på september. Vi vill behålla dem tills de är ca 12 veckor så de hinner få ut så mycket som möjligt av sin mor.

Ni får gärna ge oss tips på namn till bebisarna!

Så roligt!
Vi ska till mamma senare idag och träffa Atlas & Bellas syster Donna. Ska blir väldigt spännande att se hur hon ser ut och hur hon är och hur de reagerar på varandra eftersom de inte sett varandra sen vi fick hem honom i somras.

Lite bilder på Atlas & Donna och även en på deras mamma Yatzy.



Atlas vackra mamma Yatzy:



l Jag bjussar på de ugly bilderna på mig haha l

Vi har precis varit ute och spårat lite med Atlas.
Jag vet inte om det bara är som jag inbillar mig, men jag inbillar mig att det ska vara lättare att spåra i snö än på bar mark?
Det går väl så där, det går bra tills man korsar sitt eget spår eller om det kommer andra spår. Då har han en tendens att bli lite förvirrad.
Detta är bara 4e gången eller något som vi spårar, så vi har lite att jobba med. För att bara vara 9 månader tycker jag att han är ganska duktig i det mesta. Det är väldigt lätt att glömma att han är så ung som han är!

Igår 8.15 fick Wilma somnade in efter några jobbiga veckor och en otroligt jobbig julhelg.....

Wilmisen när hon var en liten bebis =)

Jag vet inte om det är önsketänkande eller om det faktiskt är så, men jag tycker att Wilma verkar något starkare.
Från att inte ha sovit i sängen sen vi var till Falun ( förra måndagen, hon har gömt sig och sovit under sängarna i vårt sovrum och gästrummet ) så hittade jag henne där i morse när jag vaknade ( Jag blev så glad! =D ) och hon har heller inte tvättat sin päls på många dagar vilket hon gjort idag. Och om en katt börjar tvätta pälsen igen efter att ha struntat/inte orkat i det så måste det ju betyda att hon börjar bli starkare igen, eller hur..?

Bloggen handlar mycket om Wilmas hälsa just nu, jag har inte mycket energi över till annat än henne och jobbet.
Det går åt otroligt mycket energi att oroa sig om hon får i sig tillräckligt med näring, planera hennes måltider osv.

Men igår gjorde jag faktiskt något jag tänkt göra länge: Bakat och fixat mina naglar! =)
Det var så roligt och så skönt att få det fixat.
Jag bakade Kärleksmums, saffranskaka och gaffelkakor - MUMS!
Naglarna fick bli med silverglitterfransk =P Jag tyckte de blev helt okej för att vara första gången någonsin jag gör en fransk! Men Jessica skulle nog ha en hel del att säga om dem hahah ;)

Jag vet inte vad vi ska ta oss till.
Sen vi var i Falun har hon slutat äta helt och hållet, och hon tynar bort mer och mer. Hon börjar bli svagare nu och jag vet inte om vi ska vara så elaka att vi tvingar i henne mat eller om vi ska låta henne somna in..

Vi försöker med allt vi kan komma på, räkor, olika mjukismater, vår mat osv... Inget hjälper, hon kräks nästan när vi sätter fram det framför henne...

Det här så sjukt jobbigt!
Jag har ont i magen hela tiden.

Jag har inte bloggat på ett par dagar nu, har helt enkelt inte haft tid.

Vi fick ta med oss Wilma hem i alla fall, men hon är inte ur farozonen ännu, vi kanske kommer få lov att ta bort henne ändå. Allt beror på hur bra hon äter.

De tog blodprov för att kolla hur hennes värden var nu och enligt deras referensskala fick en katt ha max 143 och hon hade 479, så som ni nog förstår mår hennes njurar inte alls bra. Sen rakade de magen på henne och gjorde ett ultraljud som visade att hennes njurar ändå var ganska så normal stora men att de var lite ojämna i kanterna.
Veterinären var ganska motsägelsefull: Ena stunden sa hon att för att ha så höga värden som Wilma har så är njurarna väldigt förstörda, men sen i nästa säger hon att det inte var så stor förändring på njurarna..? Att hon hade lindriga till måttliga förändringar.
Hur går detta ihop undrar så klart jag? Men när man sitter där så kommer man inte på alla frågor, det är när man kommit hem och hunnit reflektera lite över det som sagts som man reagrerar.
De tog även ett urinprov på henne som de kommer ringa och berätta om det var mycket protein eller inte i urinen. Har hon mycket proteiner i urinen fick vi med oss ett recept hem på medicin.

Vi köpte även speciell näringsrik mat samt Ipaketine. Ipaketine är ett kosttillskott som binder fosfat och kalcium vilket hjälper njurarna så de slipper jobba så oerhört hårt. För högt fosfat i blodet gör att katterna mår dåligt och kräks. Detta ska alltså göra så att hon mår bra.

Så nu kommer jag tvinga i henne mat med pimpett om jag måste, allt för att hon ska få i sig näring, kunna gå upp i vikt och må bra.
Hon vägde bara 3,2 kg när vi vägde henne hos veterinären. =(

Vi kämpar på!

Jag har sovit riktigt illa inatt, antagligen för att jag vet vad som händer idag.

I dag avgörs det om det går att rädda Wilma eller inte.
Jag har inte skrivit om det förut, men så här är det:

När Wilma fick varfickan på tassen gick hon ned jättemycket i vikt och vägde bara strax under 3 kilo. Trots att hon fått finmat och hon har tiggt skandalöst så har hon fortfarande inte (efter 6 veckor) gått upp något i vikt så i fredags var vi till veterinären och tog blodprov och gjorde en hälsoundersökning.
Blodprovet visade att Wilma hade alldeles för höga njurvärden, det var så att till och med veterinären sa oj när hon fick se dem. =/ De får ha upp till 170 och hon hade 317, så då kan ni kanske förstå hur mycket för mycket det är.
Så idag ska vi till Falun Djursjukhus och kolla hur pass illa ställt det är med Wilmas njurar, om vi kan medicinera henne eller om vi måste låta henne somna in.

Wilma är den lilla misse som vi har fött upp med nappflaska sen hon var en dag gammal då hennes mamma dog. Hon är vår lilla bebis som vi alltid har varit extra oroliga för och som står oss extra nära om hjärtat.

Wilma som bebis:



Wilma som nyfödd när Molly, hennes mamma, fortfarande levde.



Wilma efter att Molly gått bort. Ligger på husses mage för att hålla värmen och sover.



Första natten, måste ju käka!



Kolla in tjockismagen!



Mätt och belåten.



Hennes typiska sovstil som hon har än idag.





Nu börjar hon att vingla fram lite försiktigt.



En något mätt och belåten misse ;)





Haha hon är så koxigt söt på den här bilden! =)

Och översta bilden är Wilma som vuxen.

Jag är orolig för Wilma.
Hon gick ned väldigt mycket i vikt när hon fick såret på tassen, som jag var till veterinären med - läs här, och hon har inte gått upp det ännu. Hon är snarare lite magrare ändå.
När jag klappar henne så känner jag hela hennes kranium, alla nackkotorna, skulderbladen och alla ryggkotor.
Nog för att man kan känna sånt ibland, men inte så otroligt tydligt som de känns nu.

Så jag får nog ringa till veterinären igen på måndag. =/




Ni ser, hon är bara skinn och ben. =(