Jag fick det här inlägget av söta Sara, ännu en tjej med en otroligt bra text. Och det är klart att jag måste publicera den! Som jag har sagt förut, jag är så grymt imponerad att ni alla är otroligt duktiga på att skriva!

Är du intresserad av att gästblogga? Maila mig ett inlägg på [email protected] så publicerar jag det.

---

Jag har under dom senaste dagarna ängat lite mera tid än vanligt åt att titta på och
läsa om barn som har det svårt. Barn som i fattiga länder lever i förhållanden som
vi i Sverige aldrig ens kunnat drömma om. Vi klagar när det är för varmt, vi klagar
när det är för kallt, vi klagar på maten som står på bordet och vi klagar på att vi
inte har råd att köpa det allra senaste. Vi behöver inte ha alla materiella saker
som vi suktar efter hela tiden. Vi har en familj och vi har tak över huvudet. Det
borde räcka.
Därför blir jag så förundrad över hur föräldrar i Sverige beter sig. Hur lätt ni
släpper iväg era barn för att ett problem rubbar tillvaron för en stund.
Jag har en bekant som nyligen berättat för sina föräldrar att hon är lesbisk. Utan
att ens blinka sa dom åt henne att hon skulle sluta upp med att hitta på sådana
dumheter och att det här bara var en fas, eller ett sätt att göra revolt. Hon fick
flytta en vecka senare för att hon fortfarande stod fast vid sitt ord.
Jag kan inte för allt i världen förstå hur en mamma eller en pappa kan slänga ut
sitt barn pga deras läggning. Eller nej, jag ändrar jag mig. Jag kan inte förstå hur
en mamma eller en pappa kan slänga ut sitt barn. Punkt. Inte pga utav någon läggning
eller något annat, överhuvudtaget. Att slänga ut ett barn som man själv skapat, och
själv välkomnat till världen, det är för mig den svåraste uppgift att försöka
förstå.
När vi gifter oss så talar vi om för varandra att vi ska älska varandra i nöd och
lust, att vi ska stötta och finnas för varandra i framgång såväl som motgång. Men
vad är det egentligen som garanterar ett barn en lugn och säker uppväxt? Vem som
helst i dagens samhälle kan skaffa barn, och vem som helst kan göra sig av med sitt
barn. Var finns löftet "tills döden skiljer oss åt" när ett barn föds? Att skapa ett
barn, att föda ett barn i världen, måste nog vara en utav den största och mäktigaste
upplevelsen vi kvinnor kan vara med om. Att med helt egna händer få forma sitt barn
till en empatisk individ som kan behandla människor väl, det kan nog vara den
svåraste uppgiften som finns, men även den bästa. Att se sitt barn föda framgång,
och med åren bara bli visare och duktigare, det måste vara den största glädjen som
finns. Därför är det för mig omöjligt att acceptera människor som skjuter bort sina
barn.
Svart, vitt, tjock, smal, lång, kort, homosexuell eller inte, så ska man finnas där
för sitt barn. Självklart så finns det saker som kan hända som föräldrar inte kan rå
över. Droger, alkohol och andra beroendeframkallande medel kan självklart förekomma
även fast uppväxten för ett barn varit relativt bra. Men att kasta ut sina barn för
att dom ställt till med problem är som att slå på någon som ligger. Man kan med
hjälp utav behandling utanför hemmet stötta och hjälpa sitt barn i den mån man kan,
även fast man för ett tag måste lämna iväg han/hon.
Jag har själv haft en uppväxt jag inte önskar någon annan. Men mina föräldrar finns
där för mig nu, även fast vi under våra år tillsammans ibland har fått gå skilda
vägar för att kunna gå vidare. Allting som hänt under min uppväxt har jag gjort mig
till den jag är idag, och jag är stolt över den jag är. Jag har hanterat en mamma
med alkoholproblem i över 8 år, jag har varit med om skilsmässor, bråk och saker jag
inte önskar min värsta fiende. Men trots allt detta, är jag en framgångsrik tjej som
står på egna ben, 72 mil ifrån mina föräldrar, i en ny stad med ett nytt jobb. Så
till alla er därute som känner att era föräldrar inte finns för er som dom borde -
SÄTT NER FOTEN. Föräldrar är föräldrar, men bara för att dom är äldre behöver det
inte betyda att dom vet bättre. Ibland måste man tala om för sina föräldrar vad dom
gör fel. Dom kanske har haft samma uppväxt själva, och inte vet vad som är rätt
eller fel. Man kan inte tassa runt på tå för att inte göra sina föräldrar illa. Dom
föräldrar som inte tål att sitt barn ibland tar en annan väg än den dom redan innan
din födsel valt åt dig, dom borde tänka lite längre än vad näsan räcker.
Jag vill att alla föräldrar därute verkligen ska finnas för sina barn i framgång och
i motgång. Inte bara i framgång och när det passar.
Ni formar era barn från den första sekund dom ser jordens ljus. Och det slutar inte
bara för att barnen blir äldre. Barn lär sig inte utav era ord. Dom lär sig utav era
handlingar.

//

http://saralinneasikstrom.blogg.se/